Jag känner redan vemod. Vemod för att lämna den här platsen, det här landet, den här semestern och det här enkla livet.

Men jag är så glad att jag kunnat göra den här resan och än är det några dagar kvar innan jag behöver packa ihop allt och städa ur husbilen, husbilen som varit mitt hem de senaste tre veckorna och som har varit ett enkelt boende och samtidigt helt fantastiskt.

Jag längtar hem till barnen, men någonstans hoppas jag att det ligger ett par miljoner kronor och väntar på mig därhemma och då vet jag precis vad jag skulle göra, boka en ny resa till NZ på en gång. Det är så spännande att se var man hamnar i landet då.

Det finns så otroligt mycket mer att uppleva här, det känns som den här resan mest varit att åka runt och kika på vilka möjligheter som finns inför nästa resa. Det här skulle bli min once-in-a-lifetime-resa, och det har det också blivit. Första intrycket är redan inpräntat och mötet med landet går inte att göra på nytt med osedda ögon, men jag har i alla fall hittat mitt drömresmål. Nu är inte jag någon globetrotter i vanliga fall, men nu vet jag i alla fall vad jag vill se och uppleva. Nu gäller det bara att klura ut hur och när nästa resa ska bli 🙂

Nu har vi kommit till Auckland där vår resa slutar, i morgon blir det lite sightseeing och på onsdag kväll går flyget hem. Hem till ett vintrigt Sverige, de säger att borta bra men hemma bäst… vi får väl se.

Fullmånen lyser och visar på nåt sätt att nu är resan fullföljd, nu är det bara hemresan som återstår. Jag har sett på bloggstatistiken att det faktiskt varit några som läst det jag skrivet och det känns jättekul, tack till er!

Nu  lär det inte hinnas med några fler blogginlägg innan hemresan, kanske jag fortsätter hemifrån och lägger upp fler bilder från den här resan och kanske planerna på nästa resa 😉

Gonatt och over and out från Nya Zeeland.

Allt är relativt sägs det, och då menar jag inte med syfte på relativitetsteorin som många kanske tror eftersom det är mig det handlar om, relativitetsteorin är något helt annat. Men även om tiden kan förändras beroende på hastighet och läge så vet jag inte om det är det det handlar om i mitt fall på Nya Zeelands-semestern. Jag har alltid tyckt att tiden antingen går för fort, för sakta eller på nåt sätt är allt är relaterat till tid på något sätt, det finns alltid ett klockslag att förhålla sig till.

Just nu känns det inte så, tid är något orelativt just nu, för det är inget jag förhåller mig till. Solen går upp, vi åker någonstans, äter när vi är hungriga och stannar när det är dags att ta kväller. Här i södra hemisfären stämmer ändå ingenting, jag skyller på det när min kartläsning går åt skogen, ganska simpelt.

I förrgår åkte vi från Rainforest Holiday Park vid Franz Josef galcier. Målet var att ta oss genom Arthur’s Pass för att komma närmare Christchurch där vår resa skulle vända norrut igen.

Att åka med husbil tar lite längre tid än att resa med en vanlig bil och med så mycket att uppleva här så blir det många stopp. Vägen vindlar sig längs berg och bakom nästa krök vet man inte vad som väntar. Ibland ett nytt berg, ibland en djup dal, ett vattenfall, en flod, en vingård eller helt enkelt ett vägbygge.

Vi kom inte så långt som till Arthur’s Pass utan stannade strax innan på Jackson Holiday Park. En fantastisk camping på många sätt, trevlig personal, djur som gick omkring intill husbilen och framför allt naturen. Där sov man gott.

Genom Arthur’s Pass satt jag mest tyst och mållös, inte helt likt mig, men så var det i alla fall.

Vidare ner mot Christchurch för att åkt tillbaka till husbilsuthyraren för att byta elkabel, den fungerade inte helt, men efter bytet kan vi använda alla faciliteter i husbilen. Skönt med mikro och 220V när det är glest mellan restaurangerna.

Vi sov utanför Christchurch, precis invid havet. Vågorna slog mot stranden så även där sov man extra skönt.

Många mil blir det, vi är nu i Picton och väntar på färjan över Cook Strait till norra ön. Nu kommer stoppen att bli längre för vi har dubbelt så lång tid att åka runt där.

Två veckor kvar på semestern nu, lite svårt att förhålla sig till nu när tiden bara är.

I går och idag har jag känt mig som Ernst, ja han myspysfarbrorn Kirschsteiger alltså. Jag har plockat stenar, velat krama bergen och blött foten i turkost vatten. Idag har jag känt in hela nuet.

Vi åkte från Invercargill i går morse och siktade på Queenstown. Färden gick genom dalar med berg på bägge sidor. Som Ernst kanske skulle sagt, det var så vackert så ögonen blev generade.

I Queenstown var många vägar avstängda på grund av nationaldagsfirande, så vi åkte vidare och hamnade där vi sov i natt. En camping som sveper drömmar genom träden…..som Ernst kanske skulle sagt.

I morse vaknade vi till en sol som precis gick upp och det blev frukost i det gröna. Idag är det västkusten som gäller, vi åker från Lake Hawea Holiday Park med sikte på Greymouth.

Färden går genom Mount Aspiring National Park, bedövande vackert. Vi stannar till vid Ship Creek Doc Walk och jag doppar fötterna i Tasmanska havet, härlig känsla.

En vindlande åktur genom berg och dalar, förbi vattenfall och sjöar, ett riktigt ”Sagan om ringen”-landskap. Vi kommer inte ända fram till Greymouth utan stannar på Rainforest Holiday Park, som ligger precis vid Franz Josef Glacier. Efter middag på restaurang Monsoon Bar & Restaurant så är det snart läggdags.

Gonatt från NZ.