Träning ska ju va bra… har jag hört. Med en nervsjukdom i bakfickan är det inte alltid lätt att få till nån rörelse kontinuerligt. Då är det bra med en egen PT.

Idag har jag och min PT kört intervaller. Jag låg och vilade i godan ro när hon tog sig in i mitt sovrum och började högljutt tjata på mig. Eftersom jag går så dåligt så använder jag helst rullstolen om det ska bli nån fart på tanten, annars använder jag kryckorna.

I det här fallet reste jag på mig och lufsade fram utan både kryckor och rullstol. Min PT for iväg med en himla fart genom vardagsrummet och in i köket. Jag följde efter så gott jag kunde.

Sen for hon tillbaka genom köket, vardagsrummet och in i mitt sovrum. Jag efter, och i sovrummet satte jag mig i sängen och vilade, jag blir så otroligt seg i benen efter bara några meter.

Min PT for iväg igen, och tog samma rutt, och jag efter igen. Den här gången satte hon sig i köket och bara tittade ut genom fönstret. Jag gick tillbaka till sängen för att vila.

Min PT kom strax in till mig och var högljudd, nu skulle vi ut på altan 😲. Hon först och jag efter. Jag hade ju inga skor på mig, så när hon for iväg runt huset så vände jag och gick in igen.

Det dröjde inte länge förrän hon kom tillbaka och ville in igen. Och jag var tvungen att att resa mig igen och släppa in henne.

Det blev några vändor till in och ut i köket och sen altan igen. Då fick det vara nog. Jag stängde altandörren, la mig på sängen och pustade. Jag ligger kvar här, ser min PT genom altanfönstret, hon ser lite sur ut. Men nu är det sluttränat för idag, jag är helt utpumpad.

Judith

Här är en bild på min kära PT ❤️