I måndags fick min älskade, fina, mjuka, goa Jaxon somna in på Strömsholms djursjukhus. Jag sörjer så fruktansvärt mycket. Det gör fruktansvärt ont i hela kroppen av saknad.

Jaxon blev 5 år och levde ett ganska stressat liv. Han föddes utomhus och träffade inga människor förrän han hittades och togs till ett katthem när han var ca 7-8 veckor. I och med att han inte träffade människor under sina första veckor blev han aldrig trygg att möta främmande människor. När jag hämtade hem honom från katthemmet tog det lång tid innan han tillät att jag klappade honom, han tydde sig mer till Judith som är min andra katt som är några månader äldre.

När Jaxon var så pass modig att jag fick klappa honom och han slappnade av och kurrade, så fällde jag en tår. Då förstod jag att han var en riktig tuffing och verkligen kämpade med att vara modig.

Han var sällan långt från huset när han var ute. Han var aldrig borta mer än en natt , men det var sällan han var ute alls på nätterna. Oftast låg han nära nära mig och sov, och jag försökte rör mig så lite som möjligt.

Varför han blev sjuk kommer jag aldrig få veta, vi var in till djursjukhuset tre gånger totalt, och de tog prover, gjorde ultraljud och han fick dropp. När han var hemma sista gången så låg han mest i sin kattigloo. Jag matade honom och jag förstod att han måste lida. Sista gången vi åkte in akut till Strömsholm var Simon & Tilda med. Det är jag så tacksam för, de stöttade mig, pratade med veterinären, tröstade och var med ända tills Jaxon somnade in.

De senaste två dagarna har varit som ett vakuum och smärta. Jag har haft djur tidigare som har gått bort, men Jaxon var så speciell. Dels var han en tuffing här hemma, men väldigt skör och på sin vakt. Han tydde sig så mycket till mig, och han blev gosigare och gosigare ju äldre han blev.

Nu är Judith ensam katt kvar här hemma, hon verkar inte leta efter Jaxon men hon har börjat hoppa upp i sängen bredvid mig, det har hon inte gjort förut. Kanske hon tröstar mig.

Jag saknar honom så!