Nä, inte riktigt men top of New Zealand med tanke på att man inte kan komma mycket längre norrut än Cape Reinga där vi var idag. I vattnet norr om udden möts Tasmanska och Stilla havet. Ett magnifikt skådespel som säkert varit ännu mäktigare om vädret varit klart.

Idag har det regnat lite grann, blåst massor och temperaturen har hållit sig stadigt runt 24 grader med en hög luftfuktighet. Ute vid Cape Reinga blåste det majestätiskt mycket, så det var bara att buga och möta vinden, mäktigt värre.

Att besöka Cape Reinga var den sista av mina aktiviteter på min Nya Zeelands-bucket list. Jag hade bara fyra saker jag absolut ville göra på den här semestern och det var att besöka den sydligaste punkten och det var Stirling point i Bluff ✔️, doppa fötterna i Stilla oceanen på östkusten ✔️, doppa fötterna i Tasmanska havet på västkusten✔️, och besöka Cape Reinga som är den nordligaste punkten ✔️.

Nu är allt detta avklarat, och efter 513 km körda idag och totalt 5352 km sen 3 februari så vilar vi några dagar. Vi ligger kvar på samma camping till på söndag när det är dags att dra sig mot Auckland där husbilen ska lämna igen nästa onsdag.

Husbil och husbil förresten, tror vi i bilen har lite skilda uppfattningar om vad det är för fordon vi färdas i. Jag är övertygad om att det är en husbil eftersom den har 4 bäddar, toalett, dusch och bl a mikro, är 7 m lång och 3,3 m hög, men jag tror min resekompanjon är av en annan inställning.

Här i Nya Zeeland är det oftast en hastighetsbegränsning på 100 km/h utanför städer och det har Leif tagit fasta på. Nu är maxhastigheten 90 km/h för en husbil och det ska ta mig tusan utnyttjas. Inga vägar här är i närheten av de vägar vi har i Sverige. Vägarna slingrar sig upp och ner längs berg och kullar och Leif som kört sin Corvette på Mantorp-banan tror sig ana att körstilen bör vara den samma. Det tycker INTE jag!!

Jag har aldrig fått träningsvärk när jag åkt bil tidigare, men ta mig sjutton va core-musklerna får jobba nu. Det är att spjärna emot i varenda kurva, nedförsbacke och hastig inbromsning, annars skulle jag hänga som en trasa i bilbältet. Ja ja, när jag viftat tillräckligt mycket, pipit till ett antal gånger och hållit mig i vad som går att hålla i, så brukar han inse att jag behöver en paus och stannar till på en rastplats som ligger 25 cm från ett stup. Manlig logik att ”det borde ju va lugnt”.

Men va vi har skrattat! Eller ja…det är jag som får hysteriska skrattanfall när jag är riktigt trött och Leif skrattar åt mig. Kanske lite därför träningsvärken uppstått också.

Även om bucket-listan bara innehöll fyra upplevelser har vi hunnit med så otroligt mycket mer. Från att ha varit husbilsnybörjare till att få rutin på allt som kräver ett sofistikerat camping-liv till felnavigering och upptäckt av platser vi inte alls tänkt besöka. Jag är på mitt livs äventyr och Leif på sin femte upptäcktsresa här. Hm…vi har redan börja fundera på när det kan vara tillfälle att åka tillbaka.

Gonatt från Nya Zeeland