Okej, hyfsat bra överskrift…men sen då. Det är ett och ett halvt år sen mitt senaste blogginlägg. Just då befann vi oss i fantastiska Rotorua, i en fantastisk liten stuga på en fantastiskt härlig semester i Nya Zeeland. Vinter i Sverige betyder sommar i Nya Zeeland.

Jag hade lovat mig själv att blogga hela vistelsen i NZ, men det blev inte så, vad var det som hände då? I mitten av 2018 ansökte jag om bostadsanpassning i och med att jag blir sämre och sämre i min MS. Ansökan ändrades ett par gånger och till slut handlade ansökan bara om badrummet.

Just när vi var i NZ ville kommunens bostadsanpassningshandläggare ta upp mitt ärende i vård- och omsorgsnämnden för att få till ett beslut. Det blev ett himla mailande fram och tillbaka och min handläggare avslog (helt felaktigt vet jag så här i efterhand) både det ena och det andra. Jag fixade en fullmakt till en annan person som skulle gå på mötet med nämnden och föra min talan. Inför mötet beskrev jag mina behov extra noga för att nämnden skulle inse att det jag sökte behövde jag verkligen. Jag hade ju till och med intyg från arbetsterapeut och sjukgymnast på det. Det var bl a det här som upptog himla massa tid från semestern, stressen var hela tiden närvarande.

Självklart gick nämnden på kommunens handläggares linje och det betydde att jag skulle få ”nöja” mig med det kommunen tyckte sig veta vara bäst (och självklart inte lägga ut en krona extra).

Jag började skriva en överklagan på en gång eftersom jag bara hade tre veckor på mig att skicka in den. Det här tog väldigt på mina krafter de sista veckorna i NZ. Därför blev inte bloggen uppdaterad.

Jag överklagade som sagt till Förvaltningsnämnden, vilka har en handläggningstid på ca ett år. Under det året är det bara att vänta.

När domen kom fick jag rätt på vissa bitar, men va inte helt nöjd. Förvaltningsrätten gjorde avslag på en mening arbetsterapeuten sagt under ett telefonsamtal med handläggaren på kommunen. Detta hade jag inte fått någon information om och när jag pratade med arbetsterapeuten så hade handläggaren totalt missuppfattat arbetsterapeuten.

Men jag hade inget annat val än att överklaga till Kammarrätten, och det är där anpassningen ligger och väntar nu. Först måste jag få prövningstillstånd i Kammarrätten, först då tar de upp ärendet. Får jag inte prövningstillstånd gäller förvaltningsrättens dom. Under tiden är hela anpassningen ”on hold” vilket betyder att det jag fått beviljat, ändå inte utförs. Jag har mina trösklar kvar – jag kommer inte fram som jag ska, gående eller i rullstol. Jag har ingen ramp vid yttertrappan – jag kommer inte ut utan hjälp. Badrummet är trångt – jag har fått sätta ut stolar att ”mellanlanda” på för att ta mig till duschen. Ingen anpassad tröskel vid utgång till altan – jag kommer inte ut på altan själv. Jag kommer inte in i tvättstugan med rullstol – jag kan inte tvätta själv längre. Jävligt trist att vara så begränsad.

Och jag som inte ens sökt om anpassning av köket än. Där kan jag inte längre laga mat eftersom inget är anpassat, jag når inte grejer osv osv osv osv osv osv. Eftersom jag inte kommer upp på övervåningen har jag fått ta ner mitt skrivbord och ställt i vardagsrummet + en massa annat, nu är det trångt kan jag lova. Jag får liksom nöja mig med utrymmet jag har på undervåningen enligt kommunen. Dvs, allt jag har haft på övervåningen får jag ta ner eller överge eftersom det inte får plats härnere.

Osv osv osv osv osv! Jag skulle kunna beskriva hur mycket som helst om den här skiten, om okunniga handläggare, nämndemän och kommunala tjänstemän. Själv har jag läst det mesta om bostadsanpassning, både lagar och bostadsanpassnings-handboken, jag har pratat med rättshjälpen på Neuroförbundet, jurist på boverket och handläggare på kommunens bygglovsavdelning. Alla… ALLA säger att tillgänglighetsprincipen ska gälla enligt SS914221 – standard för byggnadsutformning bostäder, utom kommunen som vrider och vänder på allt…AAAAAALLT. Sen har jag fått lära mig överklaga domar också, det är en procedur i sig 😫.

Tänk alla som inte orkar läsa, ringa, fråga, skriva och bråka som jag?  Hur får de den hjälp de har rätt till? Ja, för när man ifrågasätter, som jag gör, så anses man vara bråkig, även fast man har rätt. Det gäller i och för sig inte bara bostads-anpassningen, Svensson är så förbannat konflikträdd så alla ska bara hålla med om allt så blir allt bra *styrkekram*… fy fan 🤮

Jag har varit, och är väl fortfarande, arg, besviken, trött, ledsen och förbannat envis. Det gör att orken tar slut väldigt fort. Skulle jag inte har R och L så vet jag inte hur det skulle gå, då blev det väl in på hemmet i förtid.

Jag vill ju jobba, tjäna pengar och unna mig saker. Vill umgås med barnen, vänner och bekanta. Fika, fixa fest och strosa. Gu vad jag saknar att strosa runt – på stan, på stigar, på berg och på stränder. Det saknar jag mest när vi är i Nya Zeeland. Mycket är tillgängligt där, men de fantastiska stränderna och de mysiga stigarna ut på vandringsleder kommer jag ju inte åt. Till och med 50 m är omöjligt för mig att gå numer.

Vi planerade ju att åka till Nya Zeeland nu i november, men 🤬🤬🤬Corona kom ju emellan. Bekanta därifrån skulle kommit hit till Sverige i midsommar men det blev ju inställt det också 😢. Får se om det blir nån resa dit nångång igen.

Jag har ju vetat om min MS i många år, men det är tufft att det gått så mycket utför bara de sista två åren, men… det har varit bra ändå fram till dess 🤗.

Men annars är allt bra med mig😬men ”foten i kläm” hela tiden tar på orken.