Kategoriarkiv: Judith & Jaxon

Mina älskade katter

Nu är det bara slut kvar

Man känner sig allt lite vilse när man inte har något internet. Det här med att blogga blev nästan som en rutin men när vi är på en camping som inte erbjuder wi-fi är det inte så mycket man kan göra. I och för sig har vi försökt att använda den gigabyte som följde med bilen, men det resulterade i att batteriet till motorn drog ur. Tur att det finns snälla och händiga campingägare som kan hjälpa till, annars hade vi varit kvar i Red Beach fortfarande, och när jag tänker efter så hade det inte spelat någon roll, tvärtom, det var en himla trevlig camping och ett par veckor till hade bara fyllt på energin ännu mer.

I morse var vi till husbilsuthyraren och hämtade våra resväskor där vi haft dem förvarade under semestern. Fy tusan va grejer det är som ska packas ner. Vi har även åkt till den sista campingen vi ligger på för denna gång, Murphy’s Law i Drury. Här var vi för några veckor sen, ett helt okej ställe med bara en uppställningsplats för bilen, men med en himla trevlig tillhörande pub. Där äter vi middag ikväll och förmodligen summerar vår resa.

Sammanfattningsvis får den här resan samma toppbetyg som förra resan. Dock har vi tagit det mycket lugnare den här gången och konstaterat att nästa resa blir inte i husbil utan med största sannolikhet hyr vi ett hus i Rotorua. Ja vadå vara ute god tid? Jag har lärt mig att om man planerar så har man i alla fall lite hum om vad som komma skall.🤗

Jag vet inte om jag kommer att göra någon sammanfattning av de dagar jag inte bloggat på. Leif har hittat wi-fi i butiker här och där och är jäkligt snabb på att koppla upp sig och bloggat medan jag styrt upp inhandling och såna där viktiga saker, ni vet 😉 Leif bloggar på leif.writesthisblog.com.

Nu är det som sagt bara slut kvar på den här resa, i morrn blir det låååång flygresa hem från landet på andra sidan.

På återseende!🇳🇿 💕  Kei te tirotiro

Träning är bra

Träning ska ju va bra… har jag hört. Med en nervsjukdom i bakfickan är det inte alltid lätt att få till nån rörelse kontinuerligt. Då är det bra med en egen PT.

Idag har jag och min PT kört intervaller. Jag låg och vilade i godan ro när hon tog sig in i mitt sovrum och började högljutt tjata på mig. Eftersom jag går så dåligt så använder jag helst rullstolen om det ska bli nån fart på tanten, annars använder jag kryckorna.

I det här fallet reste jag på mig och lufsade fram utan både kryckor och rullstol. Min PT for iväg med en himla fart genom vardagsrummet och in i köket. Jag följde efter så gott jag kunde.

Sen for hon tillbaka genom köket, vardagsrummet och in i mitt sovrum. Jag efter, och i sovrummet satte jag mig i sängen och vilade, jag blir så otroligt seg i benen efter bara några meter.

Min PT for iväg igen, och tog samma rutt, och jag efter igen. Den här gången satte hon sig i köket och bara tittade ut genom fönstret. Jag gick tillbaka till sängen för att vila.

Min PT kom strax in till mig och var högljudd, nu skulle vi ut på altan 😲. Hon först och jag efter. Jag hade ju inga skor på mig, så när hon for iväg runt huset så vände jag och gick in igen.

Det dröjde inte länge förrän hon kom tillbaka och ville in igen. Och jag var tvungen att att resa mig igen och släppa in henne.

Det blev några vändor till in och ut i köket och sen altan igen. Då fick det vara nog. Jag stängde altandörren, la mig på sängen och pustade. Jag ligger kvar här, ser min PT genom altanfönstret, hon ser lite sur ut. Men nu är det sluttränat för idag, jag är helt utpumpad.

Judith

Här är en bild på min kära PT ❤️

Sån sorg <3

I måndags fick min älskade, fina, mjuka, goa Jaxon somna in på Strömsholms djursjukhus. Jag sörjer så fruktansvärt mycket. Det gör fruktansvärt ont i hela kroppen av saknad.

Jaxon blev 5 år och levde ett ganska stressat liv. Han föddes utomhus och träffade inga människor förrän han hittades och togs till ett katthem när han var ca 7-8 veckor. I och med att han inte träffade människor under sina första veckor blev han aldrig trygg att möta främmande människor. När jag hämtade hem honom från katthemmet tog det lång tid innan han tillät att jag klappade honom, han tydde sig mer till Judith som är min andra katt som är några månader äldre.

När Jaxon var så pass modig att jag fick klappa honom och han slappnade av och kurrade, så fällde jag en tår. Då förstod jag att han var en riktig tuffing och verkligen kämpade med att vara modig.

Han var sällan långt från huset när han var ute. Han var aldrig borta mer än en natt , men det var sällan han var ute alls på nätterna. Oftast låg han nära nära mig och sov, och jag försökte rör mig så lite som möjligt.

Varför han blev sjuk kommer jag aldrig få veta, vi var in till djursjukhuset tre gånger totalt, och de tog prover, gjorde ultraljud och han fick dropp. När han var hemma sista gången så låg han mest i sin kattigloo. Jag matade honom och jag förstod att han måste lida. Sista gången vi åkte in akut till Strömsholm var Simon & Tilda med. Det är jag så tacksam för, de stöttade mig, pratade med veterinären, tröstade och var med ända tills Jaxon somnade in.

De senaste två dagarna har varit som ett vakuum och smärta. Jag har haft djur tidigare som har gått bort, men Jaxon var så speciell. Dels var han en tuffing här hemma, men väldigt skör och på sin vakt. Han tydde sig så mycket till mig, och han blev gosigare och gosigare ju äldre han blev.

Nu är Judith ensam katt kvar här hemma, hon verkar inte leta efter Jaxon men hon har börjat hoppa upp i sängen bredvid mig, det har hon inte gjort förut. Kanske hon tröstar mig.

Jag saknar honom så!

Jaxon 3 år

Grattis till Jaxon som fyller 3 år idag. Eller nån av dagarna i närheten av 1 augusti i alla fall. Han är född utomhus av en övergiven mamma, så han bodde sina första veckor på ett katthem. Födelsedag sattes till 1 augusti, så det är då vi säger Grattis!

jaxon