I dag är det 1000 dagar sen vi lämnade Nya Zeeland. Vi kom hem den 12 februari 2019, vilket betyder att vi nu får tillbringa vår tredje vinter i ett kallt, mörkt Sverige.
Efter första resan 2016 blev det lång väntan till resan efter det, i slutet av 2017. Då lovade jag mig själv att det aldrig skulle gå så länge som 600 dagar mellan resorna down under. Det sket sig ganska snabbt måste jag säga.
Svenskt väder är inte vad det varit. De krispigt soliga dagarna med ett par minusgrader är ett minne blott. Somrarna är desto varmare och blötare. Ingen svag havsbris i sikte.
Jag har full förståelse för de som åker till ett annat land under en viss del av året för att kroppen mår bättre av det.
Våren i Nya Zeeland börjar samtidigt som hösten börjar här i Sverige, 1 september. Eftersom vädret är så ombytligt i Nya Zeeland så går man redan i shorts och t-shirt redan i början på våren i vissa delar av landet.
I Cornwell Park i Auckland blommar körsbärsträden för fullt från mitten/slutet av september och ca fyra veckor framåt. Eftersom vi inte varit på plats så tidigt på våren så har vi inte sett blomningen på plats, men tanken finns att åka tidigt på våren nästa gång.
Vi håller koll hela tiden när NZ öppnar upp efter pandemin. Just nu ser det inte så ljust ut, men den som väntar på nåt gott…
Jag förstår att ni längtar men nog är det väl också bra att i dessa tider ha något att se fram emot. Det blir ju en positiv känsla mitt i pandemieländet att så fort det bara är möjligt ska vi åka till NZ igen.
Man behöver ha något att längta till. Att se fram emot. Något fint som är värt att vänta lite extra på.
.
Jag vill ju se bilder på dig med vinden i håret för jag vet att du tycker så mycket om det. Jag är säker på att det kommer att komma sådana bilder här på bloggen igen. Tids nog.
.
Kram och må-gott-hälsningar till hela familjen.