Nu vänder det

I går vaknade vi till vackert väder som vanligt. Leif tog med mig till Skyline här i Rotorua, det ligger bara några km från campingen och det var inte svårt att hitta dit. Det var mycket bilar på parkeringen så jag fasade för en massa köer i värmen. Men icke då, personalen var på alerten och så fort de såg rullstolen var det bara att rulla fram till kassan. Till saken hör att jag betalade bara halva priset 😁

Skyline är ett slags äventyrscenter där man kan uppleva massa saker. Jag länkar här, https://www.skyline.co.nz/en/rotorua

Vi åkte upp i en gondol och då får man panoramautsikt från toppen av Mount Ngongotaha. Där delade vi på en pizza och beundrade utsikten.

Rotorua Museum

Efter besöket på Skyline åkte vi en sväng genom Rotorua och åkte genom Government garden där Rotorua Museum ligger. Tyvärr är det avspärrat och stängt efter jordbävningen i november 2016.

 

Därefter var det dags för ett besök hos våra goda kiwi vänner Terry & Kay. Vi blev inbjudna till dinner hos dem redan för längesen, och nu när vi var i närheten så ville de så gärna bjuda oss på riktig NZ dinner.

NZ dinner

Pavlova

Och OM det blev NZ dinner! Vi serverades BBQ lamb med egenodlad potatis, sallad till det som var egenodlad, kumara salad och en smaskig pavlova som dessert. Det var gudomligt gott.

Vi hade en jättetrevlig kväll och fick redan tips på hur vi ska göra för att återkomma till Nya Zeeland. Så när vi åkte blev det inget adjö utan på återseende 🤗

Lake Rotorua

Idag skulle vi bara ta det lugnt för det skulle regna. Vi såg inte ett moln i sikte så vi åkte ner till sjön en sväng och satt där och tittade ut över Mokoia Island och såg på när hjulångaren åkte runt med turister.

Vi tog oss in till centrum och jag åt en himmelskt god pasta till lunch, så god så jag inte orkade gå i några affärer.

Tree fern

Way up

Vi åkte ut till the Redwoods, Whakarewarewa forest. Där vilade vi en stund innan vi gick ut en bit i en myggfri skog, med frisk härlig luft och en tystnad som var påtaglig.

Det blev inget regn idag, det kom bara några droppar nu på kvällskvisten. Risken finns väl att det kommer i morgon i stället, men det gör inget, då är vi på väg på nya äventyr😁

Just ja, i dag är det sommarsolstånd här i NZ, det betyder att det är vintersolstånd hemma i Sverige. Hoppas det hinner ljusna på till vi kommer hem igen.

Gonatt från Rotorua Top 10 Holiday Park.

Alla nöjda och glada

Vi lämnade Whakatane med tom mage i morse och siktade på något brunchställe längs vägen mot Edgecumbe. Vi stannade till på The Red Barn Bakery Café och åt varsin himlans god äkta Nya Zeeländsk paj som tillverkades alldeles innanför kassadisken i caféet. Jag åt en mince & cheese pie och Leif en steak & cheese. Både gott och mättande.

Efter brunchen var det dags att styra kosan mot Edgecumbe där jag bokat en tid hos nail technician Lotta Burke, Lotta Nails. Hon är svenska men kom till Nya Zeeland redan 1984, och har bott här sen dess. Det var jättekul att träffas och oj så mycket vi hade att prata om fast vi aldrig träffats förut. När jag gick därifrån hade vi bestämt att höras igen, och kanske semesterbyta hus i framtiden 😁 Det var himla roliga timmar jag spenderade med henne och naglarna blev jag så nöjd med. Leif hittade ett tillgängligt wi-fi under tiden, så han fick tiden att gå han också.

Nu var det dags att styra kosan mot Rotorua. I Rotorua var vi även i februari förra året så det skulle bli spännande att se om jag kände igen mig. Resan mellan Edgecumbe och Rotorua går på SH30, en lite mindre väg med måååånga lååånga raksträckor, och rätt som det är så böjer sig vägen 90 grader åt nåt håll. Vi fick i alla fall se riktig landsbygd, en massa kor och gårdar lite här och där. Kohagarna här är ofta annorlunda jämfört med hemma i Svedala. Här går korna både på höjden och tvären, hagarna är ofta väldigt kuperade.

Mt Edgecumbe

Längs vägen ligger Mt Edgecumbe, Mt Putauaki på Māori, en ståtlig vulkan som hade sitt senaste utbrott ca 300 f Kr. Förhoppningsvis håller den sig vilande långt framöver. Till Rotorua var det bara ca en timmes bilkörning, och snart började det lukta lite konstigt. Det kände jag igen, Rotorua är känd för sin geotermiska aktivitet i staden då ett antal gejsrar finns i området och heta lergropar. I staden finns också svavelhaltiga källor. Rotorua kallas ibland Sulphur City. Och visst kände jag igen mig när vi kom in i stan. Vi åkte direkt till campingen vi bott på tidigare och bokade en plats för natten.

Vi åkte en sväng till KFC för lite mat och sen vidare till Pak’n Save för det traditionella öl- och iste-inhandlandet. Det gäller att hålla upp vätskenivån i värmen 😆 På väg tillbaka till campingen svängde Leif förbi Rotorua Model Railroad Club, och vilken lycka, det var folk där och Leif fick titta på och snacka lite modelltåg. Klubben besökte han för första gången redan för så gott som exakt 20 år sen, så han tyckte det var kul att återse stället.

Med mitt nagelfix och Leifs modelltågsbesök har humöret varit på topp och ikväll somnar vi både nöjda och glada.

God natt från Rotorua.

On the road again

Igår hände inte så mycket, vi tvättade lite bl a. Alltid spännande att se om tvättmaskinen går igång, för det är olika konstruktioner på maskinerna på olika campingar. Men vi lyckades 😲

Därefter tog vi en sväng till Memorial Park så Leif kunde beskåda en live steam bana. Tyvärr kördes den inte men Leif såg glad ut ändå. Banan var stor och väl underhållen, och det var även parken. Kul att se att fina grejer får vara i fred och inte förstörs.

På väg hemåt till campingen tog vi en sväng förbi Subway och mättade magen. Väl hemma på campingen öppnade sig himlen. Vi fick bråttom att hänga undan tvätten, ta undan bord och stolar, men uj så blöta vi hann bli, och blött blev det i husbilen också. Men vad gör väl det, vi är ju på semester 🌞

I morse packade vi ihop vår grejer, tvätten var fortfarande fuktig men med lite list så fixade vi en tvättlina i bilen som kläderna kunde hänga på tork medan vi åkte. Vi lämnade en camping som var lite annorlunda eftersom den även var ett spa, så det var inte så många campare där, däremot kom många besökare över dagen för att besöka poolerna. Vi trivdes jättebra där, vi hade gott om plats och de hade en utomhusdusch som får toppbetyg. Den var väldigt enkel men gjorde definitivt sitt jobb! Efter duschen kunde man torka sig i lugn och ro utan att eftersvettas som man kan göra i vanliga duschar. Vattnet var extra härligt, det kändes så mjukt på nåt konstigt sätt, kan bero på att vattnet kom från en mineralkälla. Eller så inbillade vi oss, både Leif och jag.

På väg från Tauranga stannade vi på HELL pizza, de har suveränt goda pizzor. Vi tog med dem och åt dem på en rastplats efter vägen. HELL pizza finns lite överallt här i Nya Zeeland, så det lär bli fler besök framöver, det är jag säker på 😆

Vårt mål för dagen var Whakatane, dit var det bara knappt 10 mil. Vi åkte efter kusten och skymtade havet emellanåt, så fantastiskt! Här tog vi in på Whakatane Holiday Park, precis vid kanten av Whakatane river. Campingen är större än vad vi först trodde, och hittills har den känts väldigt trevlig.

Vi tog en liten promenad och bara utav en händelse 😵så råkade vi på ett tågspår. I parken bredvid campingen finns en miniatyrjärnväg som måste fotas såklart. Leif la märke till att växlarna på spåren inte alls såg ut som de i Tauranga. Rätt var det var så sprang det förbi en liten intressesmurf som jag morsade glatt på. Men ett foto tycker jag man kan kosta på sig 🤣

Livet i husbilen känns lugnt och skönt när man har allt ordnat omkring sig. Vi båda har en förmåga att lägga i från oss saker där de inte bör ligga. Det blir mycket plockande med grejer när vi ska i väg, rullstolen är bånglig men Leif har hittat ett sätt att förvara den när vi åker, och ett annat när vi ska sova. Så plats har vi alltid.

Vi köpte lite grejer på The Warehouse för att organisera våra hyllor, små lådor där vi lägger grejer som har en förmåga att ofta ligga i vägen, glasögon, telefon, laddare å sånt.

Eftersom jag inte är så stadig i benen (och jäkligt kort i rocken) så köpte vi några billiga pallar för att jag enklare ska komma upp i bilen (Leif får ofta agera handtag också)

crash boom bang

Ibland går det inte riktigt som man tänkt sig, så när Superman Sjölund är i farten kan vad som helst hända. Så nu får Baby Feet Norrbacka träna armmusklerna för att dra sig upp i bilen, för man vill ju gärna inte fastna i en baby stool 😵

Gonatt från Whakatane

Motionera

I morse vaknade vi till ett lite mulet och regnigt Bethlehem, Tauranga. Regnet var i form av – ja, det bästa jag kan beskriva det på är att det var ett blygt regn. Ja ungefär som “-ska jag regna? eller nä… det passar sig nog inte riktigt… men ett par droppar kanske… eller fast nu överdrev jag nog, så nu slutar jag.” Det var alltså inte många droppar som kom, och det tog inte länge förrän molnen blev glesare och solen tittade fram. Luften var frisk och temperaturen låg lite lägre än tidigare dar, skönt.

Vi tog husbilen en sväng till Tauranga Crossing (ett shoppingcenter här i närheten) och käkade frukost på Patrick’s Pies Gold Star Bakery. Mums vilka goda pajer, de har till och med korats till Nya Zeelands bästa.

Sen tog vi oss till Pak’n Save för lite påfyllning av husbilsförnödenheter. Iste till mig och öl till Leif står alltid överst på listan att handla 😆

In med grejerna i husbilen, sen for vi mot Papamoa för att titta på havet och gå ner på stranden. Vi hittade en bra parkering, det blåste varmt och härligt (Leif skulle inte hålla med mig om det 🤣). Vi tog oss ner till stranden, tur Leif är med för han fick hålla i ryggsäck, kryckor och ibland fick han hålla i mig också. Mina ben vill inte som jag vill men med järnvilja och ett jävlaranamma kom jag ner till havet och kunde doppa fötterna i det varma havet. Wow, vilken känsla, jag hade kunnat stanna resten av dan.

Vi åkte in mot Mt Maunganui för att se oss omkring och försöka hitta ett ställe att äta på. Nu var det riktigt varmt igen och solen gassade. Vi hamnade på Thai Thani och åt ordinär thaimat, enkelt men gott.

Tillbaka till campingen och dags för lite bloggande. Ja, överskriften ja. Motionera, det är nåt Leif har ägnat sig åt i dag. Han har skjutit mig i rullstolen upp och ner för backar, han har burit på saker när jag inte orkat, han fick gå och hämta handduken när jag kom på att jag glömt den när jag klivit in i duschen, han har hivat in och ur min rullstol när vi stannat med bilen. Och framför allt har han stått ut med mig när jag och GPS’en inte är överens. Så han har verkligen fått motionera både kropp och huvud idag. Min hjälte ❤️.

Gonatt från Bethlehem 🙏🏻

Först så går det upp…

så går det ner, så går det upp.

Idag har vi tagit oss 20+ mil-nånting från Coromandel till Fernland Spa i Bethlehem (passar väl bra så här till jul 😇🙏🏻), Tauranga. 29 grader varmt, lite för mycket för min smak, men det lovas lägre temperatur i morgon, skönt.🤗

Vägen hit var otroligt vacker, men med Sjölund som chaufför och slingervägar i bergen så sitter man på helspänn. Det tog oss sex timmar att komma fram men då ingår de obligatoriska kaffe- och ta-foto-pauserna.

Det är skönt när man kan stanna utan att det stupar rätt ner, då kan man pausa och njuta av omgivningen.

Resten av kvällen går åt till lite planering av morgondagen och skadeinspektion efter Sjölunds rallyrace 😵

Förkylning från hell

Dålig undanflykt kanske, men jag hade verkligen tänkt vara mer aktiv bloggare nu på den här resan. Men… resan var ganska jobbig denna gång så de två första dagarna sov vi mest, och sen kom förkylningen. Snörvel, host och nys om vartannat. Nu börjar livet återvända och hopp finns att bloggen ska bli lite mer aktiv.

Nedan har jag en sammanställning av vad som hänt hittills (jag är fräck nog att kopiera från Leifs blogg och gör lite ändringar). Eftersom det är en hel del dagar att gå igenom får det här bli ett första utkast, jag lär gå in och peta mer i texten.

Coromandel
15 december

Vi vaknar till ett lite kyligare väder idag, nu på morgonen är det runt 21 grader. Solen skiner och fåglarna kvittrar, härligt. Idag är det tågdag. Vi ska åka upp till Driving Creek railroad, där ska Leif återse minijärnvägen han besökte 1997 och även 2007. Leif gick på en liten walkabout kan man säga 🙂 Han var nöjd när han kom tillbaka.

Lite sen lunch i Coromandel town på en pub, mysig atmosfär.

 

Coromandel peninsula
14 december

Vi åker från Murphy’s law med sikte på Thames. På vägen stannar vi för att sträcka på benen och då passar vi även på att köpa en påse nyplockade plommon, slurp.

Thames är lite av en besvikelse så vi åker vidare till Coromandel. Det är krokiga, smala vägar med stup och branter. Det råder lite delade meningar om vägen, men Leif tycker den är läcker, jag tycker mest att det går lite för fort i svängarna.

Vi filmar när vi åker så det kommer lite film om detta senare, om inte annat så på Leifs blogg. Färden går nere vid havet, sedan slingrar vägen sig upp i bergen. Efter vägen växer det massor med Pohutukawas, New Zealand Christmas Tree. Som medlem i TOP10-campingklubb så få vi obegränsat WiFi. Nu får vi jobba i kapp förlorad surfing.

Vi lämnar Orewa
13 december

Vi vaknar till ett vackert väder, vi får även besök av en stjärngosse. Lucia måste ju firas.

Vi packar ihop och innan vi åker så går över till Barbara och Martin och får en kopp kaffe och många goda råd om livet i Nya Zeeland. Vi får löfte om att det bara är för oss att höra av oss så ska de försöka hjälpa och råda oss så mycket de bara kan. Ovärderligt med såna kiwi-friends.

Sen åker vi mot södra Auckland, lite shopping på schemat. Det finns en butik på nätet med NZ souvernirer, den ska vi leta reda på IRL. Efter mycket snurrande och åkande så kommer vi fram, men det var inte mycket de hade i sin lilla affär, så jag blir besviken. Jaja, inga pengar gick åt i alla fall. Sen iväg till Sylvia Park shoppingcenter, jag hittar två armbandscharms i en Pandorabutik jag köper.

Sen går färden till nästa campingplats för övernattning, Murphy’s law, irish pub. Vi checkar in men får veta att WiFi inte funkar. Det som skulle vara gratis utan begränsning. Vi datornördar som surfar en del, blev förstås lite besvikna. Men det blev man inte på maten. Mycket gott.

Hej då Bay of Islands
12 december

Dags att fara vidare, nu vänder vi söderut igen. Nu åker vi mot Orewa igen, denna gång för att träffa Barbara och Martin.

Paihia dag två
11 december

Vi tar det lugnt och ligger kvar på vår favoritcamping i Paihia. Vi behövde köpa rengöringstabletter till toan, det följde med ett par i bilhyra, men de räckte inte långt. Det fanns att köpa i en småbåtshamn så vi åkte dit.

Men först blev det en lunch på Jimmy Jack Rib Shack. Lät gott med en
burgare igen men inte riktigt samma klass som i Waiwera.

När vi hade köpt tabletterna till toan så vi till Haruru Falls. Inget högt fall precis men som den vattenfallsnybörjare som man är så dög det alldeles utmärkt. Populärt ställe verkar det vara för det kom och gick folk hela tiden.

I morgon vänder vi söderut igen. Det vankas regn i några dagar. Målet är Orewa för att möta upp med bekanta sedan 2016.

Paihia
10 december

Nu har vi kommit till Paihia i Bay of Islands. Här var vi 4-5 dagar förra resan när Corvette
Convension 2016 hölls här. Vi trivdes så bra, så vi ville tillbaka. Vi känner igen oss och mycket är sig likt, det är bara vädret som är lite svalare. Förra året låg temperaturen runt 30-gradersstrecket, så runt 25 som det är nu passar utmärkt. På campingen träffade vi Gerdas  kusin Gertud. Hon såg ut att må bra och var med när vi fikade.

Vi har handlat lite att äta på Countdown. Såklart kände man igen sig, så det mesta var lätt att hitta i affären.

Tanken är att stanna här två nätter innan vi fortsätter. Vi har tänkt att
träffa ett par som vi träffade förra resan i Auckland som nu är i Orewa.
Kanske att vi besöker ett vattenfall i närheten om vädret är bra. Framför
allt så ska vi inte stressa utan ta det lugnt och göra vad vi nu vill
göra. Så skönt med inga måsten i ett land där alla är vänliga.

Whangarei
10 december

Vi stannade till i Waiwera på samma strand som vi lämnade en kork förra resan. Korken var borta men det var väl väntat men vi placerade en ny kork. Vi tog en lunch där med hemmagjord burgare. Smakade hur gott som helst.

Så tog vi ett foto på samma sätt som sist. Skillnaden denna gång var att nu var det flod och många som badade och fiskade.

Ett annat stopp på vägen var ett ställe som vi stannade på sist också,
Wellsford. Vi kände igen oss och tog glass på samma ställe som vi fikade
förra gången.

Så kom vi till Whangarei. Soligaste staden i NZ med 2000 soltimmar.
Nu är vi på en camping och vilar upp oss. Det är varmt, närmare 30 grader.
Det är man inte van vid och i varmaste laget. Men det väntas regn. Får se
om det blir skurar bara.

Hittills ingen jordbävskänning. Skulle vilja känna en liten rackare igen.
Men det kommer vi nog att göra under resan när vi kommer mer österut.

Orewa
8 december

Nu har vi legat still i Orewa för att vila i två dagar. Vår plats är nära stranden och jag älskar att ”dumglo” ut över havet. Vi behövde köpa lite i matväg så åkte vi in till Silverdale för att shoppa lite på ”The Warehouse”. Det är en kedja med många affärer och ännu mer produkter. Vissa saker är riktigt billiga, andra inte. Mycket är i storpack.

Eftersom hungern gjorde sig påmind så såg vi oss omkring och hittade Ribs ‘n Roats, det låter gott. Där snackar vi lunchmacka! Man väljer vilket kött man vill ha och sallat med dressing. I kylen fanns också vår favoritdryck som är en citronjuice. Det var en riktig höjdare. Dom är duktiga på mat i Nya Zeeland.

I dag ska vi vidare norrut mot Paihia. Inte långt dit men vi ska göra något stopp eller två på vägen. Bland annat korkletning i Waiwera.

Changi airport, Singapore
6 december

Nu väntar vi på att komma iväg igen. Vi tillbringar hela dagen på Changi. Här är det i alla fall lite svalare än utomhus med sina 32 grader.

Det är inte billigt här inte. Inget shoppat mer än något att äta och
dricka. Belgisk våffla med chokladglass. Så stor att vi delade den. En
isande kall passionsfruksdryck slank ner. Den var mums.

Vi hittade en modell över flygplatsen. De bygger ut den igen och ska bli
klart om några år. Stor är den. Så stor att man kör tåg mellan
terminalerna.

Till Singapore via Moskva
5 december

Vilken intressant resa det varit så här långt. En stor eloge till personal på flygplatser och flygpersonal. Jag med min rullstol fick fantastisk hjälp. Skjutsade på Arlanda från gate till planet. Vi gick gå på först vilket underlättar för oss båda. Flygvärdinnorna ville se till att allt gick bra och de hjälpte även till när vi skulle av.

Moskva var helt otroligt. Leifs förutfattade mening fick sig en liten törn. Där kommer en stor kille med rullstol. Jag hann bara att slå mig ner i rullstolen sen tog det fart. Han körde så håret fladdrade, vi skulle igenom säkerhetskontrollen och det ville han ha snabbt gjort. Vi hade tydligen förtur för inte blev det något köande. Sen tillbaka till gaten med samma höga fart. När det sen var dags att borda planet igen så blev det skjuts till planer. Gick på först igen. VIP 👍

I Singapore väntade en herre med rullstol för att skjutsa. Inte så långt för nu skulle jag få min rullstol. När stolen var monterad bar det iväg igen. Passkontrollen, där kan man hantera en stämpel. Pang-pang-pang så var det några stämplingar gjorda på olika papper. Eftersom vi gått av planet bland de sista så hade alla andra hämtat sitt bagage så det var det lätt att hitta vårt bagage och lasta på kärran. Iväg igen ut till taxi för att åka till hotellet.

Lite taxirace mot hotellet, men det gick bra. Inte var det så dyrt heller. Ut från hotellet kommer det två anställda som bär in alla våra väskor. Då klockan är 0800 eller så trodde vi inte att vi skulle kunna checka in. Men det gick så bra så. Väskbärarna gjorde en insats igen och fixade bagaget till vårt rum.

Sen blev det lite vila. Sen kanske vi ger oss ut en sväng. Men det är varmt
här. 28 grader och hög luftfuktighet.

Nu bär det av
4 december

Om allt stämmer med flyget så ska vi nu starta vår resa till Nya Zeeland. Nu från Arlanda så ska vi till Moskva för att tanka. Blir bara ett kort stopp, vidare till Singapore där vi stannar en natt. Finns lite som vi fått veta vad man kan hinna  med utan att stressa runt.

Vi vaknade tidigt, redan före fem på hotellet på Arlanda. Planen var att checka in bagaget så fort som möjligt för att sedan äta frukost. Ingen kö alls vid incheckningen. Det var bara vi där.  Så långt fungerade det.

Redan innan incheckning så visste vi att det var 30 min försenat flyg. När vi kommer till gaten så är det 1 timmes försening. Så här sitter vi och väntar. Det är bara några stycken förutom vi som väntar. Men det kommer nog fler.

Mot Arlanda
3 december

Nu har vi packat vad som ska med. Varsin resväska och sedan kameraväska
modell ryggsäck. Skönt att åka från ett kyligt och blåsigt Sverige till lagom tempererat
Nya Zeeland.

På spåret

Vart är vi på väg? Kristian Luuk och domaren Fredrik Lindström leder Sveriges mest populära frågeprogram.

Detta “vart är vi på väg?” används mer och mer av människor på sociala medier för att uttrycka sitt missnöje. “Vad händer i Sverige”, “Man kan inte lita på nån”, “Nu får det vara nog”, “Nu måste nåt göras!”

Vad betyder de här yttringarna? Människor är rädda? Människor ogillar förändringar? Javisst, men alla som uttrycker något liknande, vad förväntar de sig? Vem ska fixa alla rädslor? Varför agerar de inget själva, utan bara ropar ut sitt missnöje.

Jag är med och följer en hel del grupper på Facebook, allt från vänster till höger (även i matgrupper fast jag suger på att laga mat, jag hoppas kanske att kreativiteten smittar av sig). Jag är även med i grupper av egenintresse, dvs såna grupper jag själv är ganska aktiv i.

Det jag slås av är att människor är just rädda. I vissa grupper, där det finns meningsskiljaktigheter tar det inte lång stund innan ämnet förbises och rent personliga påhopp vräks ut. Det är av rädsla tror jag, för varför annars vara dum? Jag tror att argumenten tryter.  Jag tycker dessa diskussionsforum skulle vara väldigt intressanta om de kunde hålla sig till ämnet, att just ifrågasätta andras ståndpunkter, av välvillighet såklart, fråga nyfiket och jämföra åsikter. Det är i alla fall så jag lär mig om hur olika vi är, och så är det väldigt spännande att bli medveten om vad för erfarenheter andra människor har som gör att de tror och tänker på ett visst sätt. Jag är av den uppfattningen att kloka människor vet varför de tycker som de gör, hur vet man annars vad som är rätt och fel för en själv.

Jag har uppfattningen om att det är många fler än förr som inte vet varför de tycker som de gör, de vet inte vad deras åsikter faktabaseras på. Nuförtiden ser och hör jag ofta “det känns så”, “det har jag läst i/på… (sätt in valfritt socialt media)”. Varför är inte människor mer källkritiska, nyfiken på sanningen, nyfiken på var “faktan” kommer ifrån? Hur ofta dubbelkollas information innan den delas?

Idag var jag med om en diskussion i en av grupperna som jag är med i, där jag brukar vara aktiv. Den brukar inte avhandla politik, men idag la en av gruppmedlemmarna upp ett inlägg som var ja.. politiskt. Och ganska snabbt blev det “påhopp” på denna person. Inte någon nyfikenhet alls, utan ifrågasättande om inläggets vinkling, och ifrågasättande av syftet med inlägget. Denna grupp är vanligtvis väldigt stöttande och informationsrik, och jag tyckte inte det var nåt fel på inlägget. Jag höll varken med eller var kritisk, så jag ifrågasatte inget just då. Det gick så långt att inlägget raderades av admin, och med all rätta, i gruppinfon står att det inte får pratas politik i gruppen.

Det gör mig så frågande. I den här gruppen tas det upp väldigt spridda ämnen. I stället för att ifrågasätta personerna som inte sköter sig (dvs gör personpåhopp) så är ämnet i stället förbjudet att diskuteras över huvudtaget. Det tycker jag visar tydligt på konflikträdsla och att civilkurage saknas. Varför förbjuda något som angår oss alla i stället för att huta åt dem som beter sig illa? Det är som att stänga Dramaten i stället för att kicka ut de som ägnat sig åt trakasserier #tystnadtagning. Hur ska det komma till nån förändring om vi bara kastar skit på de som inte håller med oss? Vem/Vilka ska se till att “det får vara slut nu”, Vem/Vilka ska se till att “nu måste det göras nåt”? Det ligger ju på VÅRT (alla i samhället) ansvar, det går knappast att kasta skit på varann och få nåt vettigt gjort. Vill du att något ska hända? Se till att vara aktiv själv till en förändring!

Jag önskar att människor kunde respektera varandra och varandras åsikter, våga stöta och blöta fakta (är den sann, har jag kanske missat något?) När vi människor undviker att prata sansat med varandra och i stället förbjuder ämnen som folk kan störa sig på, då undrar jag vart vi är på väg? Och då är vi åt helsicke på fel spår!

#bekindalways #skaffacivilkurage #görnåtsjälv

Det är nu det börjar

Fjärilarna i magen har fladdrat någon vecka eller två, men nu när jag öppnade resväskan för att lägga i de första attiraljerna knöt magen ihop sig av förväntan. Jag ska verkligen tillbaka till Nya Zeeland 🇳🇿. Till landet på andra sidan, där vardagen andas lugnare och naturupplevelser som inbjuder till att sitta ner och bara tokglo.

Det är 12 fjuttiga dagar kvar innan resans start, mellanlandning ett drygt dygn i Singapore, för att sedan ta oss ner i Singapore Airlines nya A350 med ankomst i Auckland den 7 december. Där är det nyutsprungen sommar. Ljuset återkommer, vinden blåser ljummen och naturen är grön. Vädret är alldeles lagom verkar det som.

Det verkar som vi har läget under kontroll, vi har till och med pratat med Singapore Airlines om allt vi ska ha med oss. Både rullstol, kryckor och vi själva är hjärtligt välkomna. Jag såg häromdagen att man får ha med sig 30 kg incheckad bagagevikt, det tycker jag låter lovande.

Investeringar

“En investering är en kapitalinsats som förväntas leda till framtida avkastning”

Och nog har det kapitalinsatsats den här veckan. Men investeringen förväntas inte leda till framtida kapitalavkastning utan till något helt annat. Låt mig förklara.

Frizz. Lyssna på ordet f r i z z. Ett ganska kul ord om jag får säga det själv. Låter lite som barndomens godis som “poppade” i munnen när man tuggade på det. Det liksom frizzade till i munnen när man åt det. Men i det här fallet handlar det inte om något ljuvt barndomsminne utan om medelålders hårkvalitet. Va sjutton är det som händer med håret??? Torrt å sprött å grått och krulligt har det blivit *suck*. Inget är sig likt. Jag har provat olika schampon, balsam, hårinpackningar, sovit med kokosolja i håret över natten (fy jädrar vilken unken doft som blir kvar trots idoget hårtvättande morgonen efter).

Efter en hel del googlingar och bäst-i-testläsande på nätet kom jag fram till att det var dags att investera i riktiga rekommenderade kvalitetshårprodukter. Och det kan jag säga, går den här investeringen åt skogen (för dyrt var det!) och jag inte får ett böljande hårsvall så rakar jag av mig skiten. Då räcker det med lite peeling från ÖB för att flinten ska skina!

Idag är det 31 dagar kvar till avresa mot Nya Zeeland. Där är våren i full gång och om en månad, lagom till vi kommer ner, kommer också sommaren. Jag längtar och längtar, jag ska hitta mig en strand, sitta och bara tokglo och bara tanka energi. I förra veckan hämtade jag nya passet, och idag hämtade vi de beställda NZ-pengarna. Nu är vi snart helt redo för avfärd, bara lite mer planering behövs. Den här resan blir en stor investering i livskvalitet och förhoppningsvis blir den lika härlig som förra resan, men nu är vi borta dubbelt så länge.

Nästa investering är en sån där nödvändig utgift, men inte lika rolig. I morgon har jag en tid för synundersökning, och det blir dags för progressiva glas. Såna glas har jag nog behövt i ett antal år, men såna är ju för gamlingar 😲 Ja ja, plånboken blir inte så glad men jag lär bli mer än glad när jag kan se Nya Zeelands fantastiska landskap betydligt mer tydligare än om jag använder mina nuvarande glasögon. Risken finns att jag kommer att bli skräckslagen om alla dammdinosaurier blir synliga här hemma, då stannar jag nog kvar i Nya Zeeland.

Så, summa summarum, investeringarna kommer att resultera i en förvirrad svensk som kommer att vingla fram (på grund av den yrsel de nya progressiva glasögonen orsakar) och försöka betala lunchen på en Nya Zeeländsk restaurang medans omgivningen beundrar det glänsande hårsvallet. Mm…picture that! 😆

 

 

 

 

Träning är bra

Träning ska ju va bra… har jag hört. Med en nervsjukdom i bakfickan är det inte alltid lätt att få till nån rörelse kontinuerligt. Då är det bra med en egen PT.

Idag har jag och min PT kört intervaller. Jag låg och vilade i godan ro när hon tog sig in i mitt sovrum och började högljutt tjata på mig. Eftersom jag går så dåligt så använder jag helst rullstolen om det ska bli nån fart på tanten, annars använder jag kryckorna.

I det här fallet reste jag på mig och lufsade fram utan både kryckor och rullstol. Min PT for iväg med en himla fart genom vardagsrummet och in i köket. Jag följde efter så gott jag kunde.

Sen for hon tillbaka genom köket, vardagsrummet och in i mitt sovrum. Jag efter, och i sovrummet satte jag mig i sängen och vilade, jag blir så otroligt seg i benen efter bara några meter.

Min PT for iväg igen, och tog samma rutt, och jag efter igen. Den här gången satte hon sig i köket och bara tittade ut genom fönstret. Jag gick tillbaka till sängen för att vila.

Min PT kom strax in till mig och var högljudd, nu skulle vi ut på altan 😲. Hon först och jag efter. Jag hade ju inga skor på mig, så när hon for iväg runt huset så vände jag och gick in igen.

Det dröjde inte länge förrän hon kom tillbaka och ville in igen. Och jag var tvungen att att resa mig igen och släppa in henne.

Det blev några vändor till in och ut i köket och sen altan igen. Då fick det vara nog. Jag stängde altandörren, la mig på sängen och pustade. Jag ligger kvar här, ser min PT genom altanfönstret, hon ser lite sur ut. Men nu är det sluttränat för idag, jag är helt utpumpad.

Judith

Här är en bild på min kära PT ❤️