Kategoriarkiv: Okategoriserade

En liten gumma kan gno 👵

Högt upp i luften

Tyvärr kan man inte alltid vara ute på äventyr, hur gärna man än vill, det finns ju faktiskt en del saker som måste tas om hand när man är på resande fot. I fredags var fokus på tvätten. Sen bakades det också, visserligen bara en liten sockerkaka, alltid något. I lördags fick vi besök av våra Rotorua-vänner, då kan det vara kul att bjuda på ”swedish sugarcake”.

Vy bort över Rotoruasjön

Leif flyger drönare lite då och då, och det är kul att se vad som kan åstadkommas med den. Det krävs en del träning för att få kontroll på alla inställningar och reglage, men förhoppningsvis får vi till några filmer så småning om.

I torsdags var vi ut på en tur med bilen. Vi åkte till Paeroa och turistade lite.

Forta Leza Restaurant

På vägen dit åkte vi nya vägar vi aldrig åkt tidigare, mycket nytt att se. Vi stannade på ett ställe precis intill vägen och det visade sig vara en jättemysig restaurang och café, Forta Leza Restaurant. Leif käkade fish & chips och jag tog den godaste nachotallrik jag ätit på länge, så himla mycket smält ost och en lagom blandning av det mesta. Vi träffade även en gammal kompis där.

Konrad Barbaren
Wheehoo…

I Nya Zeeland vet ni som följt min blogg från tidigare NZ-resor att det kan gå rätt så häftigt till på vägarna. Alla vägar utanför städer har en hastighetsbegränsning på 100 km/h, kostig eller asfaltsväg. Inte undra på att däcken då går i kors.

På tal om kostig, man ser så mycket trevligt när man är ute och åker.

Kor på stig …
Fika
Turist javisst …

Så kom vi då till Paeroa. Paeroa är ju känd för sin L&P och vi gick all in, tog selfie tillsammans med L&P-flaskan och fikade på L&P-caféet. Självklart blev det L&P-läsk och L&P-glass 🤗

I går lördag var som sagt våra Rotorua-vänner här, och det är alltid lika trevligt att träffa dem. De hade med sig lite gott, bl a ingefärskakor som Kay bakat, så himla goda! Vi kommer att ses fler gånger under semestern, ska bli jättetrevligt.

I dag söndag har solen stått som spön i backen. Vi åkte in till Rotorua för att ta en sväng på farmers market. Det var inte mycket att se, vi satsar på night market på torsdag i stället. I stället gick vi vidare till Fancy Meow Cat Café i stället, det var grejer det, 17 katter fick vi träffa😻

När vi kom hem stod korna och väntade utanför dörren 🐮

Muuu …

Andra advent 🎄

Att fira advent mitt i sommaren känns konstigt, därför firar vi inte alls. Det finns så mycket annat att glädjas åt här på andra sidan jorden. Att äta färska jordgubbar i december till exempel, vilken lyx🍓

Idag åkte vi runt Rotoruasjön, den är inte stor men att åka på snirklig väg som kantas av ormbunkar som ser ut som palmträd är mäktigt. 

Idag har det varit varmt☀️. Nu vid 20-tiden svalkar det skönt, blott 24 grader. På väg hemåt stannade vi och handlade lite på Pak n Save. Vrålhungriga stannade vi till på Hell och beställde varsin pizza, bästa i stada!🍕

Efter lunchen gick Leif på en liten ”walkabout”, han besökte Live Steam-klubben i Ngongotaha. Kan inte ha varit jätteroligt för han dök upp hemma efter nån timma bara. Herr Sjölund var nöjd i alla fall, livesteam i den skalan är inte så vanlig.

Nu är det kväller och dags för lite sömn. Gonatt från Nya Zeeland🇳🇿💖

Hur blev det nu? 😲

Jag älskar att planera! Jag vill gärna ha nåt att se fram emot så jag kan planera kring den händelsen, aktiviteten eller va det må vara. Det är inte alltid strategin stämmer överens med hur målet ska nås, men då kan man faktiskt ändra på slutprodukten.

Nåt som är irriterande är när man i efterhand kommer på att oj… nu blev det inte riktigt som jag hade tänkt. Men jag anser mig själv vara ganska flexibel, så oftast gör det inte så mycket.

Jag har under ganska lång tid läst artiklar, bloggar, kollat youtube och instagram som handlar om fenomenet ”downsizing” – som en omstart i livet med ett lugn i kroppen. För mig betyder ”downsizing” att leva med färre grejer (antar att de flesta har den definitionen). Vad ska man med så mycket prylar till egentligen?

Jag har alltid älskat prylar, gärna tekniska sådana, i alla fall grejer som har knappar. När jag var liten var min karriärdröm att sitta i Domuskassan och slå in varor så det klingade i hela kassaapparaten. Eller tänk att jobba på posten, där fanns ju massor med stämplar som rasslade när man stod med mamma i kassan och hon betalade räkningar. Jag får än idag höra hur besatt jag var av den där popcornmaskinen jag skaffade när jag flyttade hemifrån. Men vadå, popcorn är ju gott!

Att dator-eran kom igång på 80-talet var en lycka, tänk så många tangenter det fanns att trycka på. Jag gick en programmeringskurs på Medborgarskolan runt -83-84 nångång. Den där ABC80 var bra cool tyckte jag.

Men genom årens lopp har det alltså passerat en hel massa ”grejer”, och inte sjutton behöver man allt. Men hur ska man börja rensningen? Jag har det solklara svaret, att rensa alltså,  jag vet bara inte hur jag ska påbörja min resa ditåt. Stackars Leif fick bära sig blå med mitt förb… handbagage hem från Nya Zeeland. Och hur mycket han hade av mina nyinköpta grejer han fick släpa på i sin resväska vågar jag inte tänka på. Ni hör, det går liksom åt fel håll.

Idag var det dags att åka till Jysk, Robin skulle köpa sig en ny madrassbotten. Den han ville ha hade de på rea så det passade ju alldeles utmärkt. Jag hjälpte honom i kassan att beställa, vi tackade för oss och var på väg ut. Två meter från utgången stod en korg med prydnadskuddar, nedsatta rejält i pris. TVÅ meter till och jag hade varit ute ur affären! Nej, då stannar jag, tar upp två kuddar, kommer på att jag sett andra kuddar inne i butiken som skulle matcha och VÄNDER och går in i butiken igen och hittar två kuddar till.  Jag blir så trött på mig själv.

Behöver jag fler kuddar? NEJ! Var kuddarna fina? JA! Var kuddarna billiga? JA

Ni ser – 66% övervägande positiva svar, så vad gör man? Bara att börja om med sin projektplanering, för idag blev det inte som jag tänkt mig 🤦‍♀️

På spåret

Vart är vi på väg? Kristian Luuk och domaren Fredrik Lindström leder Sveriges mest populära frågeprogram.

Detta ”vart är vi på väg?” används mer och mer av människor på sociala medier för att uttrycka sitt missnöje. ”Vad händer i Sverige”, ”Man kan inte lita på nån”, ”Nu får det vara nog”, ”Nu måste nåt göras!”

Vad betyder de här yttringarna? Människor är rädda? Människor ogillar förändringar? Javisst, men alla som uttrycker något liknande, vad förväntar de sig? Vem ska fixa alla rädslor? Varför agerar de inget själva, utan bara ropar ut sitt missnöje.

Jag är med och följer en hel del grupper på Facebook, allt från vänster till höger (även i matgrupper fast jag suger på att laga mat, jag hoppas kanske att kreativiteten smittar av sig). Jag är även med i grupper av egenintresse, dvs såna grupper jag själv är ganska aktiv i.

Det jag slås av är att människor är just rädda. I vissa grupper, där det finns meningsskiljaktigheter tar det inte lång stund innan ämnet förbises och rent personliga påhopp vräks ut. Det är av rädsla tror jag, för varför annars vara dum? Jag tror att argumenten tryter.  Jag tycker dessa diskussionsforum skulle vara väldigt intressanta om de kunde hålla sig till ämnet, att just ifrågasätta andras ståndpunkter, av välvillighet såklart, fråga nyfiket och jämföra åsikter. Det är i alla fall så jag lär mig om hur olika vi är, och så är det väldigt spännande att bli medveten om vad för erfarenheter andra människor har som gör att de tror och tänker på ett visst sätt. Jag är av den uppfattningen att kloka människor vet varför de tycker som de gör, hur vet man annars vad som är rätt och fel för en själv.

Jag har uppfattningen om att det är många fler än förr som inte vet varför de tycker som de gör, de vet inte vad deras åsikter faktabaseras på. Nuförtiden ser och hör jag ofta ”det känns så”, ”det har jag läst i/på… (sätt in valfritt socialt media)”. Varför är inte människor mer källkritiska, nyfiken på sanningen, nyfiken på var ”faktan” kommer ifrån? Hur ofta dubbelkollas information innan den delas?

Idag var jag med om en diskussion i en av grupperna som jag är med i, där jag brukar vara aktiv. Den brukar inte avhandla politik, men idag la en av gruppmedlemmarna upp ett inlägg som var ja.. politiskt. Och ganska snabbt blev det ”påhopp” på denna person. Inte någon nyfikenhet alls, utan ifrågasättande om inläggets vinkling, och ifrågasättande av syftet med inlägget. Denna grupp är vanligtvis väldigt stöttande och informationsrik, och jag tyckte inte det var nåt fel på inlägget. Jag höll varken med eller var kritisk, så jag ifrågasatte inget just då. Det gick så långt att inlägget raderades av admin, och med all rätta, i gruppinfon står att det inte får pratas politik i gruppen.

Det gör mig så frågande. I den här gruppen tas det upp väldigt spridda ämnen. I stället för att ifrågasätta personerna som inte sköter sig (dvs gör personpåhopp) så är ämnet i stället förbjudet att diskuteras över huvudtaget. Det tycker jag visar tydligt på konflikträdsla och att civilkurage saknas. Varför förbjuda något som angår oss alla i stället för att huta åt dem som beter sig illa? Det är som att stänga Dramaten i stället för att kicka ut de som ägnat sig åt trakasserier #tystnadtagning. Hur ska det komma till nån förändring om vi bara kastar skit på de som inte håller med oss? Vem/Vilka ska se till att ”det får vara slut nu”, Vem/Vilka ska se till att ”nu måste det göras nåt”? Det ligger ju på VÅRT (alla i samhället) ansvar, det går knappast att kasta skit på varann och få nåt vettigt gjort. Vill du att något ska hända? Se till att vara aktiv själv till en förändring!

Jag önskar att människor kunde respektera varandra och varandras åsikter, våga stöta och blöta fakta (är den sann, har jag kanske missat något?) När vi människor undviker att prata sansat med varandra och i stället förbjuder ämnen som folk kan störa sig på, då undrar jag vart vi är på väg? Och då är vi åt helsicke på fel spår!

#bekindalways #skaffacivilkurage #görnåtsjälv

Det är nu det börjar

Fjärilarna i magen har fladdrat någon vecka eller två, men nu när jag öppnade resväskan för att lägga i de första attiraljerna knöt magen ihop sig av förväntan. Jag ska verkligen tillbaka till Nya Zeeland 🇳🇿. Till landet på andra sidan, där vardagen andas lugnare och naturupplevelser som inbjuder till att sitta ner och bara tokglo.

Det är 12 fjuttiga dagar kvar innan resans start, mellanlandning ett drygt dygn i Singapore, för att sedan ta oss ner i Singapore Airlines nya A350 med ankomst i Auckland den 7 december. Där är det nyutsprungen sommar. Ljuset återkommer, vinden blåser ljummen och naturen är grön. Vädret är alldeles lagom verkar det som.

Det verkar som vi har läget under kontroll, vi har till och med pratat med Singapore Airlines om allt vi ska ha med oss. Både rullstol, kryckor och vi själva är hjärtligt välkomna. Jag såg häromdagen att man får ha med sig 30 kg incheckad bagagevikt, det tycker jag låter lovande.

Investeringar

”En investering är en kapitalinsats som förväntas leda till framtida avkastning”

Och nog har det kapitalinsatsats den här veckan. Men investeringen förväntas inte leda till framtida kapitalavkastning utan till något helt annat. Låt mig förklara.

Frizz. Lyssna på ordet f r i z z. Ett ganska kul ord om jag får säga det själv. Låter lite som barndomens godis som ”poppade” i munnen när man tuggade på det. Det liksom frizzade till i munnen när man åt det. Men i det här fallet handlar det inte om något ljuvt barndomsminne utan om medelålders hårkvalitet. Va sjutton är det som händer med håret??? Torrt å sprött å grått och krulligt har det blivit *suck*. Inget är sig likt. Jag har provat olika schampon, balsam, hårinpackningar, sovit med kokosolja i håret över natten (fy jädrar vilken unken doft som blir kvar trots idoget hårtvättande morgonen efter).

Efter en hel del googlingar och bäst-i-testläsande på nätet kom jag fram till att det var dags att investera i riktiga rekommenderade kvalitetshårprodukter. Och det kan jag säga, går den här investeringen åt skogen (för dyrt var det!) och jag inte får ett böljande hårsvall så rakar jag av mig skiten. Då räcker det med lite peeling från ÖB för att flinten ska skina!

Idag är det 31 dagar kvar till avresa mot Nya Zeeland. Där är våren i full gång och om en månad, lagom till vi kommer ner, kommer också sommaren. Jag längtar och längtar, jag ska hitta mig en strand, sitta och bara tokglo och bara tanka energi. I förra veckan hämtade jag nya passet, och idag hämtade vi de beställda NZ-pengarna. Nu är vi snart helt redo för avfärd, bara lite mer planering behövs. Den här resan blir en stor investering i livskvalitet och förhoppningsvis blir den lika härlig som förra resan, men nu är vi borta dubbelt så länge.

Nästa investering är en sån där nödvändig utgift, men inte lika rolig. I morgon har jag en tid för synundersökning, och det blir dags för progressiva glas. Såna glas har jag nog behövt i ett antal år, men såna är ju för gamlingar 😲 Ja ja, plånboken blir inte så glad men jag lär bli mer än glad när jag kan se Nya Zeelands fantastiska landskap betydligt mer tydligare än om jag använder mina nuvarande glasögon. Risken finns att jag kommer att bli skräckslagen om alla dammdinosaurier blir synliga här hemma, då stannar jag nog kvar i Nya Zeeland.

Så, summa summarum, investeringarna kommer att resultera i en förvirrad svensk som kommer att vingla fram (på grund av den yrsel de nya progressiva glasögonen orsakar) och försöka betala lunchen på en Nya Zeeländsk restaurang medans omgivningen beundrar det glänsande hårsvallet. Mm…picture that! 😆

 

 

 

 

Fegis

help

Nåt jag har märkt är att med åldern har jag blivit mer och mer skrajsen 😲 Varför har jag ingen aning om. Kanske har jag blivit mer medveten om min sårbarhet, eller också har tanten blivit en liten fjant.

I alla fall är det inte helt lätt att vara kaxig i alla lägen. Så var det igår när jag fått en tid till neurologen för att göra en LUMBALPUNKTION! I min fantasi är en lumbalpunktion att sticka in en stor nål i ryggen och låta ryggmärgsvätskan rinna ut. Och egentligen är det vad som händer, men inte så drastiskt.

”Lumbalpunktion (LP) är ett prov som tas från likvor (även kallad ryggmärgsvätska) som cirkulerar i och kring hjärnan och kring ryggmärgen i kotkanalen (canalis vertebralis). Sådan provtagning kan vara till hjälp för att diagnostisera ett flertal sjukdomar i nervsystemet. Det kan gälla exempelvis infektioner, sjukdomar som MS och vissa typer av hjärnblödning.

Scaaary

Även vid diagnostiken av demenssjukdomar så har lumbalpunktion fått en viktig betydelse.

Provet går till så att en läkare, ibland efter lokalbedövning, för in en kanyl mellan två ryggkotor i ländryggen (vanligen L3–L4) och tappar ut en liten volym likvor. Genom att ta prov i ländryggen kan man sticka in i det vätskeförande utrymmet innanför hjärn- och ryggmärgshinnorna (hårda hjärnhinnan (ytterst) och spindelvävshinnan, men utanför mjuka hjärnhinnan) utan att riskera skador på ryggmärgen som slutar i höjd med de översta ländkotorna”. (från wikipedia)

Min läkare var himla bra på det här, men eftersom det var första gången jag gjorde nåt liknande så följde Simon med som stöd. Allt gick jättebra, det var inte alls så otäckt som jag förväntat mig, men det var jätteskönt att ha Simon med sig ändå. Anledningen till att jag gjorde provet är för att se hur pass aktiv min MS är, och på så sätt bestämma vilken medicin som ska sättas in. De tidigare medicinerna har jag bara fått en massa biverkningar av, nu hoppas jag på någon bättre.

Idag är det fredag och fint väder, eller var till nyss, ser att det mulnat på nu. Fotograferingen har det inte blivit så mycket av som jag hade tänkt den här hösten, jag måste ju träna så det blir fina NZ-bilder. 37 dagar kvar🇳🇿👍

Trevlig helg!!🌸

#bekindalways

Life goes on

Mm… eftermiddagsfika på Espresso House är alltid trevligt och mysigt med en kär vän. Men det blir inte alltid som man tänkt sig. Jag skippade lunchen eftersom jag var sugen på nåt gott till eftermiddagskaffet. Bagel fick det bli, bakad på fullkorn och surdeg, fylld med BBQ-sås, kyckling, färskost, tomat, ruccola och rödlök. Mums så gott. En stund i alla fall 😲Jag har inte riktigt koll på alla mina lemmar nuförtiden, jag tappar saker, krånglar med fingrarna och numer går jag aldrig utan kryckor om jag inte använder rullstolen.

Kyckling&hickorybagel

Jag kände att nåt var på gång när jag skar i mackan, hade väl fått i mig knappt en tredjedel av den. Då låser sig händerna på nåt sätt och jag känner att nu har jag inte koll riktigt. Mackan började glida av fatet, eller rättare sagt, jag svepte den av fatet. Jag förstod att den skulle åka av bordet. I mitt tafatta försök att rädda min sena lunch försökte jag vifta till härligheten, och viftningen funkade ganska bra, men åt fel håll. Bestick, fat och så klart mackan hamnade med ett högljutt klirr på golvet strax efter att allt smekt min lår och knä på nerfarten. Så lite färskost och rödlök bildade en fläck strax ovanför knät på byxorna, lite stänkte på skorna på nervägen också.

Mackan såg väldigt sorglig ut där den låg nedanför bordet, men kycklingbiten som hamnat på rätt köl på golvet hade fortfarande ett vackert mönster av hickorysås på sig. Suck, det var den lunchen. Tur att jag hade en hallonrawboll och mitt kaffe kvar att njuta av. Nu när jag känner efter så är jag nog lite hungrig fortfarande. Som tur var hade jag så trevligt sällskap, så efter att ha svept in de utspridda resterna av mackan i servetter så fortsatte vår fikastund.

Nu är det drygt 40 dagar kvar till NZ take off. Igår investerade vi i nya resväskor. Man behöver ju ha med sig en hel del när man ska ut och resa i sex veckor. Och eftersom vi ska resa i husbil så bör man väl anamma campingtraditioner. Vi inledde det hela med att köpa likadan resväskor. Leif vägrade att köpa en, vad jag tycker var ett självklart val, rosa väska. Han kanske behöver lite tid på sig att bejaka sin kvinnliga sida 😆 Det blev en grå för honom i stället. De är himla snygga ihop, ja väskorna alltså 😲

I morrn  blir det ett besök hos polisen, jag behöver nytt pass. Undrar om man skulle passa på att ansöka om ett ”stay forever”-visum hos NZ embassy i Bryssel samtidigt? 🇳🇿🤗

 

Jaxon💖

Tiden läker alla sår sägs det. Ja jo, så är det väl men nog sjutton blir det ärr kvar. Jag har kommit över den värsta chocken av Jaxons bortgång, men det värker i ❤️ av att jag saknar honom. Han finns med i tankarna mest hela tiden och jag tror Judith saknar honom. Hon har tagit över en del av hans vanor, hon går samma väg till matskålen som han gjorde och hon har börjat ”prata” mycket mer. Det var Jaxon som lärde henne det. Han är så saknad💖💖💖

Nu känns det som jag skrivit färdigt för idag. Men hur avslutar man ett inlägg lite fyndigt och snyggt sådär.. ?Typ ”over and out” eller kanske ”jamen hejdå”?

Med senaste veckans turbulens på nätet med en massa #metoo hashtaggar så avslutar jag med min favorithashtag och några tankar på älskade Jaxon.

#bekindalways

❤️😿❤️

Att leva med en sjukdom

Att leva med MS är som ett lotteri, det är sällan nån högvinst man drar. Inte nog med att sjukdomen i sig kan vara jobbig att leva med, ofta möts man också av oförståelse från omgivningen.

I går publicerade Aftonbladet en artikel om en tjej som tyvärr drabbats av MS, men som haft turen att sjukdomen lugnade ner sig (det gör den ofta i början).

Länk till artikeln

Yey, heja Sara, vilken kämparglöd 🌸

Vad som sällan kommer fram i såna här framgångsartiklar om MS är hur olika sjukdomen drabbar de som får den.

I slutet av artikeln säger Sara -”Du kan leva ett normalt liv, du kan klättra upp för berg, du måste bara kämpa lite mer än en vanlig människa”. Jag säger – INGET KAN VARA MER FEL!!

HON kan i detta läge leva ett normalt liv, men det är långt ifrån alla som får MS som kan göra. När jag fick min sjukdom i början på 90-talet så behövde jag inte alls kämpa mer än en vanlig människa, medans jag idag nästan 25 år senare kämpar med att försöka komma tillbaka till jobbet och bli kompis med min rullstol.

Såna här artiklar är så härliga att läsa när det går bra för människor, när de klarar kriser och går vidare i livet. MEN, det spiller över på oss som kämpar oss blåa i sjukdomen för att låtsas vara så ”normala” som möjligt. Det känns i hjärtat när människor gärna vill hänvisa till att hon kan göra si, han kan göra så, bara du tränar lite mer, bara du är lite mer positiv…jada jada jada…

Vad vill jag då ha sagt med detta inlägg? Jag vet egentligen inte. Jag är jätteglad att Sara har kommit tillbaka till ett mer normalt liv, och kanske sörjer jag det jag har haft men inte uppskattat det som jag borde. Jag har det jättebra idag, det är bara det att jag har andra värderingar idag, uppskattar andra saker, och det vill jag inte bli dömd för (som jag blir oftare än någon kan tro) Men framför allt önskar jag att ingen blir dömd efter vad gemene man TROR sig veta om min sjukdom och hur den drabbar mig. Alla MS-drabbade kämpar häcken av sig kan jag lova!!💖

#fuckms #msgetsonmynervs #bekindalways

 

Tiden går

Då är snart andra semesterveckan till ända, hu va fort det går. Det är så skönt att inte ha några tider att passa, man gör liksom lite hur man vill.

I förrgår blev det en liten dagsutflykt. Först hamnad vi vid Rökstenen utanför Ödeshög, blev som en historielektion, intressant var det.

Rökstenen

På hemvägen blev det ett stopp i Ljungsbro, ”tag det rätta, tag Cloetta”. Det var många år sen jag var där, och kan inte komma ihåg att det var hundans billigt, det var lätt att fylla en kasse 🙂

Cloetta

Semester i Sverige är inte så illa 😀